Vivis krypin

Det har varit en tuff höst, där oro och sorg vandrat sida vid sida, och jag känner mig rätt trött och sliten på många sätt. Sorgen av att mista min pappa är fortfarande stor och emellanåt overklig, och ändå trots all sorg så finns där en känsla av att han trots allt har det bättre nu. Begravningen, som var den
1 november, var så fin, och det var skönt att ha släkt och vänner där som delade vår sorg. Min älskade mamma är en kämpe som orkat med allt arbete det medfört trots sorgen ♥ 

Sen var det ju det där beskedet som kom den 29 Oktober, för då ringde kirurgen… proverna visade att jag har cancer, inte bara förstadie, och ytterligare en operation måste göras. Fick veta att det inte är den elaka aggressiva varianten av cancer…. så  känslan av lättnad spred sig. Fick sedan en kallelse för att få information och fick då träffa en annan kirurg, då min tidigare kirurg hade uppdrag hos ”Läkare utan gränser”. Denna kirurg var också supertrevlig och berättade vad som komma skulle. Så den 14 November opererades jag, och denna gång tog de bort den första lymfkörteln, den så kallade portvaktskör­teln, som finns i armhålan.

Operationen gick bra, men provsvaren dröjer några veckor, dock berättade kirurgen att de gjort ett s.k. snabbtest (inte 100% tillförlitligt) som indikerar att ingen cancer spridit sig.
Jag fick en känsla av att jag kanske har en skyddsängel i min närhet…  ▂▅▇█▓▒▒▓█▇▅▂  … och hoppet finns där.
Så småningom blir det även strålning 15 ggr samt någon hormonmedicinering i 5 år framåt… i förebyggande syfte….  Måste bara säga att personalen på Bröstmottagningen och Dagkirurgin på Samariterhemmet är helt underbara ♥ Så nu är jag hemma och är sjukskriven, men börjar jobba igen på måndag. Får visserligen inte lyfta tungt ännu men har jättebra kollegor på Tullverket så det ser jag inte som något problem.

ღ♥ღ Tack igen! alla vänner, familj, tidigare och nuvarande kollegor och bekanta, ni gör allt så mycket lättare ღ♥ღ

I början av Juni var jag på mammografi, och trodde att det skulle bli samma svar som alltid, men så blev det inte… något fanns som inte såg bra ut.  Och det blev flertalet biopsier och magnetröntgen, och man konstaterade att jag har förstadie till bröstcancer.
Men  det är fortfarande oklart om det finns några elakartade cancerceller, så nu är jag nyopererad (opererades den 26/9), och provtagningen från operationen får jag svar på i slutet av oktober.
Har valt att vara med i ett forskningsprojekt, så jag har fått något ämne i mig som de kan spåra ifall det skulle visa sig att det finns några elakartade cancerceller

Det är svårt att ta till sig, en känsla av overklighet infinner sig… och man är stundom rädd och ledsen samtidigt som man tänker att det här ska jag fixa… är verkligen ett virrvarr av känslor men jag försöker hålla hoppet uppe och inte ge de negativa tankarna något utrymme i vardagen.  Sen är det ju så att det händer saker som får en att dra på smilbanden, som när jag kom in på operationen, och den stilige narkosskötaren skulle tejpa fast elektroder, bl.a. vid höften och skrattande undrar vad jag har på mig… och en scen från ”Bridget Jones dagbok” dyker upp i tankarna… jag hade ju på mig svarta midjehöga trosor med långa ben (ser ut som cykelbyxor), oj vad pinsamt 😉 Som tur var så slocknade jag strax efter 🙂

Just nu bor jag hemma hos min mamma, har något begränsad rörlighet i höger arm och får inte lyfta eller bära, och måste dessutom ha en special-bh på mig dygnet runt i 2 veckor… men ska börja jobba på onsdag 🙂

Ett stort tack till alla vänner och bekanta för all uppmuntran, det känns jätteskönt att veta att ni finns där.