Vivis krypin

Satt i bilen på väg hem från jobbet och slölyssnade på radion. Det var nån professor uppifrån Kiruna som blev intervjuad om solstormarna som pågår just nu… och jag spetsade öronen, det här var intressant.

Att solen hamnat i en mer aktiv period medför att det bildas flertalet kraftiga norrsken. Och till min stora glädje sa professorn att även vi här längre söderut (Stockholm och Uppsala vad gäller mig) har chans att få se dessa fantastiska och vackra norrsken.

En annan har ju barndomsminnen från uppväxten i Kiruna, och norrsken är bland det vackraste som finns enligt mig. Visst kan solstormarna medföra problem för satelliter etc. men jag ser så fram emot att få uppleva detta naturfenomen… och det är jag nog inte ensam om 🙂

Kan inte låta bli att fundera över Facebook och den påverkan den har, är ju ett socialt medium som jag använder varje dag. Kanske är det decembermörkret som får igång tankarna?

Facebook är som samhället i miniatyr, om än inte med allt, men vi blir ju bedömda och värderade på facebook precis som i samhället. Ibland får jag en flashback från när man gick i skolan… det märks ju vilka som är poppis, och vilka som inte alltid ”räknas”. Jag undrar verkligen hur våra tonåringar mår, för de är ju i stort sett uppvuxna med facebook.
Att som tonåring märka att ingen kommenterar eller använder ”gilla-knappen” när man skrivit något tror jag känns som en hemsk känsla, iaf om det inträffar ofta. Som vuxna ska vi nog försöka se vad som händer i tonåringarnas värld, och skolan med. För facebook är ju så mycket positivt också, ett sätt att följa och kommunicera med vänner och bekanta som man kanske inte hade gjort annars.
Tror det är viktigt att vi vuxna föregår med gott exempel, för visst finns det en hel del att fundera över och förbättra även hos sig själv när man är ute i cybervärlden.

Imorgon är det 10 år sedan 11 september dåden… och jag är nog inte ensam om att känna oro över morgondagen. Kommer det att ske nya terrordåd eller försök till terrordåd just för att det är 10 år sedan?
Jag kommer ihåg precis var jag var och vad jag gjorde då den 11 september 2001.
Jag var på jobbet, syrran ringde och berättade att ett flygplan flygit in i ett av tornen… såg bilderna och filmerna på internet och det kändes overkligt att något sådant kunde hända… men så kom det andra planet och nyheterna om de andra planen.

Den här veckan har kvällstidningarnas internetsidor publicerat autentiska telefonsamtal från 11 september attackens offer… tycker det känns fel att göra så, men kanske är jag bara känslig.
Själv så kan jag inte ens tänka mig att se filmen ”World Trade Center”, känns som om den gjordes alldeles för tidigt. Men kanske finns det de som tycker att det var en lämplig tidpunkt, jag tycker nog att såren behöver läkas ytterligare innan man kan göra en film om det här.

Jag hoppas och tror på en bättre värld… där framtida generationer och kulturer lever i samförstånd och fred. Det kanske tar tid att nå dit, men hoppet är det sista som överger människan 🙂

Tidningar och media ger oss ett oändligt utbud över hur vi ska se ut och hur smala vi ska vara. Är därför inte förvånande att man som överviktig bedöms som mindre värd.
Jag tillhör de överviktiga… och visst är bemötandet annorlunda än när jag var smal.
Det är något man konfronteras med dagligen… på alla möjliga sätt.

En annan har ju inte så bra självförtroende pga vikten, har länge försökt hitta sjyssta träningskläder i de vanliga butikerna men storlek XS till M är det man hittar.
H&M, KappAhl, Lindex m.fl. verkar inte ha någon i sin inköpsorganisation som tänkt tanken att även vi lite större har behov av träningskläder, att gå till herravdelningen är ju inte alltid ett alternativ man vill välja.
Även vanliga kläder är svåra att hitta… avdelningarna för ”större storlekar” har oftast ett mindre utbud av kläder som dessutom gör att man ser ännu större ut, och man saknar dessutom förståelse för att det finns flera kroppstyper. Ibland har jag tur och hittar något snyggt i den ”vanliga” delen men i större storlek. Det får en att undra över varför man inte kan få de vanliga kläderna i större storlekar… vi vill ju också ha samma utbud.

Vi är rätt många som dras med mer eller mindre övervikt… det borde vara lönsamt att förändra lite attityder i klädbutikerna! Och gärna i hela samhället…

Den 22 juli 2011 kommer nog att etsa sig in i minnet, precis som 11 september gjorde.
Ofattbart hur någon så kallblodigt kan döda minst 91 människor (och den siffran förväntas stiga) på grund av bl.a. rasistiska, religiösa och politiska skäl. Igår kväll var inte dödssiffran från Utøya tvåsiffrig… att nu dagen efter höra siffrorna känns ofattbart.

Men efterföljderna av tragedin visar också att det finns många som vill visa sin medkänsla och sympati med de som drabbats och hela Norge. Facebook är ett exempel… där ett evenemang som skapades igår kväll  Tenn et lys for de døde og skadde etter tragedien i Oslo og Utøya.  hittills har fått över 675 000 deltagare.  Jag är en av dom som tände ett ljus igår natt och jag kommer tända det ikväll igen…

Har Orups gamla låt ”Regn hos mig” snurrandes i huvudet… och det är väl lite så det känns för tillfället. Dessutom ligger ?-tecknen om ens framtid också där och snurrar.
Jag tillhör dom där som inte ”syns och hörs” på jobbet, och det är väl kanske bra att inte alla gör det men ibland önskar man att man var en av dom som hörs och syns, om än för bara en liten stund. Men näe… har svårt för att framhäva mig själv ens när jag borde. Fick en fråga om min kompetens idag… och jag borde ju ha berättat hur bra jag är… men jag fixar inte det, iallafall inte denna gång… men kanske tar jag mig över den där tröskeln någon annan dag.
Men det är faktiskt inte bara regn hos mig trots allt (om jag tänker till lite x-tra) för jag har fått se min nya arbetsplats idag och jag tror det blir jättebra. Så solen ska väl lyckas skina även hos mig 😉

Det har diskuterats i åratal; bristen på hyresrätter… men inte händer det något. Bostadsrätter byggs men för vilka då? Inte är det för ungdomar eller andra som står utanför bostadsmarknaden, de har helt enkelt inte råd att köpa sig ett boende med dessa stigande skyhöga priser som råder idag. Visst finns det dom som får ekonomisk hjälp av sina föräldrar, men alla har inte välbärgade föräldrar.
Även vi medelålders kan hamna i situationer i livet (skilsmässa, sjukdom,  arbetslöshet etc) som medför förändringar, där en hyresrätt är det enda möjliga alternativet. Att man har barn medför heller ingen förtur i kön, så det finns rätt många barn som far illa. Får vi fler hyresrätter så tror jag dessutom att priserna sjunker på bostadsrätterna… vore inte det toppen!

Jag tillhör dom lyckosamma som köpte bostadsrätt innan priserna sköt iväg i höjden och det är jag glad över idag men jag har ingen glädje över att min lägenhet ökat i värde så som det ser ut idag. Jag är bara glad över att ha ett hem.

Det finns nog i generna den där önskan om ett eget hem, ett eget krypin. Det betyder så jättemycket, därför blir jag så ledsen och arg på att våra politiker aldrig vill ta ett ansvar för alla som saknar ett eget hem. Minska bostadsköerna och bygg fler hyresrätter, det är min åsikt !!!

Jag såg Jonas Gardell i programmet ”Det blir bättre” här om dan och blev väldigt berörd av hans berättelse… och när jag blickar tillbaka i mitt eget liv så blir det så helt rätt med synsättet om att Det blir bättre.
Visserligen har inte jag upplevt något så traumatiskt som det Jonas Gardell berättade, men det är ju inte det som är grejen. Det jag upplevt har varit smärtsamt och jobbigt för mig, och jag har fått ”jobba” en hel del med det, att sätta graderingar är fel väg att gå.
Jag tror att såna offentliga personer som Jonas Gardell ger människor hopp.
Även när det känns som om man famlar i mörker så kan en liten strimma ljus vara det man hänger fast vid. Och vi är nog många som irrat runt, vilsna utan att se, och undrat om det finns nåt hopp… om oss.
Men även vi icke offentliga behöver hjälpa till, att försöka ge människor omkring oss en bit av medkänsla och empati, det kan räcka med ett vänligt ord eller varför inte ett leende. Och framför allt lyssna… man behöver inte ha några svar.

Vänlighet är lite som gäspningar, det har en förmåga att smitta av sig 😉
Jag tror absolut på att Det blir bättre!

ps. fotograferat från min balkong idag, våren är här! ds

Otid, det ordet finns kanske inte i svenska akademins ordlista… men jag tycker det är ett bra ord för att beskriva övergången till sommartid, kanske för att otid påminner om ordet otyg. För ett otyg är det allt. Jag förstår inte nyttan med att behöva ställa om klockan till sommartid… stör helt klart de få sömnrutiner som jag har. Morgontrött som jag är så är det riktigt jättejobbigt att behöva gå upp ännu tidigare. En stor del av svenska folket har problem med sömnstörningar,  Näe… slopa sommartiden 😦

Är nere i en svacka… har hänt så mycket i min närhet att jag inte riktigt orkar vara glad.
Märker att jag är x-tra känslig för vissa människors elaka kommentarer och sätt… och inte känns det lättare av att vissa tycker att man ska acceptera det. Men man kan inte slåss mot väderkvarnar, det har livet lärt mig, så jag får väl göra som alla andra – acceptera.
Så jag håller känslorna inombords och hoppas på att de inte ska synas…

Men hemma kan ingen säga åt mig att hålla känslorna inne… och det är väl tur det, för på något sätt måste de få komma ut… annars drunknar jag. Men kanske blir morgondagen bättre… jag hoppas det i alla fall.