Vivis krypin

Otid, det ordet finns kanske inte i svenska akademins ordlista… men jag tycker det är ett bra ord för att beskriva övergången till sommartid, kanske för att otid påminner om ordet otyg. För ett otyg är det allt. Jag förstår inte nyttan med att behöva ställa om klockan till sommartid… stör helt klart de få sömnrutiner som jag har. Morgontrött som jag är så är det riktigt jättejobbigt att behöva gå upp ännu tidigare. En stor del av svenska folket har problem med sömnstörningar,  Näe… slopa sommartiden 😦

Är nere i en svacka… har hänt så mycket i min närhet att jag inte riktigt orkar vara glad.
Märker att jag är x-tra känslig för vissa människors elaka kommentarer och sätt… och inte känns det lättare av att vissa tycker att man ska acceptera det. Men man kan inte slåss mot väderkvarnar, det har livet lärt mig, så jag får väl göra som alla andra – acceptera.
Så jag håller känslorna inombords och hoppas på att de inte ska synas…

Men hemma kan ingen säga åt mig att hålla känslorna inne… och det är väl tur det, för på något sätt måste de få komma ut… annars drunknar jag. Men kanske blir morgondagen bättre… jag hoppas det i alla fall.

Jag blev riktigt arg och besviken då jag såg att man vill tillåta jakt på lodjur i Stockholms län. För många läste jag… men hur kan ett 40-tal lodjur vara för många? Jägare uttalar sig om att rådjur råkar illa ut, men HALLÅ!!!

Världsnaturfonden m.fl. protesterar över hur Sverige hanterar sina bestånd av lodjur… men ändå går besluten till jägarnas fördel.
Hoppas att man nån gång börjar lyssna… innan det är försent

Trött på vintern, trött på dålig snöröjning. Att en snöstorm kan orsaka att folk inte kan ta sig till jobbet måste ju vara förödande för ekonomin. Själv så fastnade jag med bilen på parkeringen vid 06,40 på morgonen. Men en hjälpsam granne kämpade med mig och bilen i en halvtimme, så att jag kom ut på vägen… och kom iväg till jobbet.
Vilken tur att jag har snälla grannar!

Jag kom sent till jobbet, men en del arbetskompisar hade inte en möjlighet att lyckas ta sig till jobbet alls pga att snöröjningen inte hinner med. Något borde göras… det här med snöstormar på våra breddgrader är ju inte precis ovanligt.

Att ha ett jobb är ingen självklarhet, en del av dom som har ett fast jobb glömmer eller vet kanske inte hur konsekvenserna av arbetslöshet påverkar den som är drabbad. Jag har fast jobb nu, men jag har inte glömt hur det var… att vara arbetslös. Ju längre tiden gick, desto sämre blev självförtroendet, och oron för framtiden går inte att beskriva i ord.

Konstigt nog så känns det ännu värre när ens närmsta och käraste drabbas av att gå i arbetslöshetens ledband, då man slits mellan hopp och förtvivlan. Jag har ju varit där… vill inte att de ska behöva känna det som jag kände.

Men hoppet är det sista som överger en, det måste vi ju tro för att överleva.
Jag hoppas verkligen att arbetslösheten kommer att minska rejält, hoppas det sker snart… mycket snart.

Min första blogg… känns faktiskt lite pirrigt, kommer någon att läsa den? Men det är bara att försöka… lite som när man ska ta körkort, blir en del övningskörning innan det blir hyfsat bra.

Det känns som om det är en hel del att lära sig med de här nya medierna… men det är samtidigt roligt att pröva sig fram.