Att det gått hela 20 år sedan terrorattackerna i USA känns märkligt… minnena var man befann sig, vad man gjorde, är fortfarande så starka. Jag minns att jag följde nyheterna via internet efter att det första flygplanet åkt in i ett av World Trade Centers tvillingtorn, pratade i telefon med syrran… och vi undrade om piloten kanske blivit sjuk, kanske drabbats av en hjärtattack… det var så ofattbart, men så kom nästa flygplan… och man insåg att det var ingen olyckshändelse eller sjukdom som låg bakom. Bilderna som visade hur desperata människor kastade sig ut från tornen, och sedan när byggnaderna rasade är oförglömligt.

Idag har det handlat om terrordåden på flertalet tv-kanaler, och jag har inte riktigt orkat med att se allt som sänts, det känns smärtsamt på något sätt. Men tittade lite med syrran på den minnesceremoni som direktsändes från New York och medverkade i den tysta minut som hölls.

Man hoppades att något dylikt aldrig mer skulle inträffa men även vi i Sverige har fått känna av terrorismens ondska, om än i mindre omfattning. Tacksam för alla de som jobbar med att motverka terrorism och brottslighet, de är fantastiska.