Jag såg Jonas Gardell i programmet ”Det blir bättre” här om dan och blev väldigt berörd av hans berättelse… och när jag blickar tillbaka i mitt eget liv så blir det så helt rätt med synsättet om att Det blir bättre.
Visserligen har inte jag upplevt något så traumatiskt som det Jonas Gardell berättade, men det är ju inte det som är grejen. Det jag upplevt har varit smärtsamt och jobbigt för mig, och jag har fått ”jobba” en hel del med det, att sätta graderingar är fel väg att gå.
Jag tror att såna offentliga personer som Jonas Gardell ger människor hopp.
Även när det känns som om man famlar i mörker så kan en liten strimma ljus vara det man hänger fast vid. Och vi är nog många som irrat runt, vilsna utan att se, och undrat om det finns nåt hopp… om oss.
Men även vi icke offentliga behöver hjälpa till, att försöka ge människor omkring oss en bit av medkänsla och empati, det kan räcka med ett vänligt ord eller varför inte ett leende. Och framför allt lyssna… man behöver inte ha några svar.

Vänlighet är lite som gäspningar, det har en förmåga att smitta av sig 😉
Jag tror absolut på att Det blir bättre!

ps. fotograferat från min balkong idag, våren är här! ds